Strömming

Strömmingen (Clupea harengus) är samma art som sillen, men namnet strömming används för fisken i Östersjön och Bottniska viken norr om Kalmar. Söder och väster om den gränsen heter samma fisk sill. Strömmingen är mindre och magrare än västkustsillen och är en självklar nybörjarfisk längs ostkusten. Den fångas på häckla i öppet vatten och pimplas genom isen i norr. Strömmingen är också navet i Östersjöns ekosystem, och beståndet är hårt pressat.

Biologi

Utseende och identifiering

Strömmingen har samma strömlinjeformade och sidplattade kropp som sillen, med silverglänsande sidor, blågrön rygg och en djupt urringad stjärtfena. Den har en enda ryggfena utan taggstrålar och ingen tydlig sidolinje. Fjällen lossnar lätt vid hantering.

Skillnaderna mot västkustsillen är flera. Strömmingen är mindre, har lägre fetthalt och något längre huvud. Den har färre ryggkotor, ungefär 54 till 57 stycken mot västkustsillens 56 till 59, och antalet minskar ju längre norrut i Bottniska viken fisken kommer. Skillnaderna ansågs länge enbart bero på miljön, men genetiska analyser visar att det också finns verkliga genetiska skillnader mellan sill och strömming.

Den vanligaste förväxlingen är med skarpsill (Sprattus sprattus). Hos strömmingen börjar ryggfenan framför bukfenans fäste, hos skarpsillen i linje med eller bakom det. Skarpsillen har dessutom skarpa, sågtandade kölfjäll längs buken som känns vassa när man drar fingret framåt.

Storlek och tillväxt

Strömmingen är mindre än västkustsillen. En vuxen östersjöströmming är vanligen 15 till 24 cm och väger några tiotal gram. Tillväxten styrs av salthalt och latitud, och fisken blir mindre ju längre norrut den lever. Minst blir den i Bottenviken, där den låga salthalten utgör en fysiologisk påfrestning. Arten kan i undantagsfall bli över 20 år, men de flesta individer blir betydligt yngre.

Tabellen nedan visar genomsnittliga värden för östersjöströmming. De verkliga måtten varierar kraftigt mellan vattenområden.

Ålder (år)	Ungefärlig längd (cm)	Ungefärlig vikt (g)
1	8–11	6
2	12–15	18
3	15–18	35
5	18–22	60
8	21–25	90

Värdena är genomsnitt med stor variation. En strömming från södra Östersjön växer sig större än en strömming från Bottenviken.

Diet

Strömmingen lever av djurplankton. Som ung tar den främst hoppkräftor och hinnkräftor, och som vuxen även pungräkor, märlkräftor, krill och fisklarver. I vissa områden, som Gävlebukten, förekommer en storväxt rovströmming som äter mindre fisk. Strömmingen följer planktonets dygnsvandring och anpassar sitt djup efter födan.

Fortplantning

Strömmingen är bottenlekare. De klibbiga äggen fästs på sten, grus, blåstång och annan styvare växtlighet på grunt vatten inne i vikar och skärgård, ofta på en till åtta meters djup. Honan undviker mjuka lerbottnar och känner av underlaget med bukfenorna. Leken sker oftast vid 8 till 12 graders vattentemperatur. I södra Östersjön leker strömmingen redan i mars och april, i Stockholms skärgård kring juni och ännu senare i Bottenviken. Könsmognaden inträffar vid två till tre års ålder. Både vår- och höstlekande former finns, men de vårlekande dominerar i dag.

Habitat och beteende

Strömmingen är en pelagisk stimfisk som rör sig i den fria vattenmassan i Östersjön och Bottniska viken. På dagen står stimmen djupare och på natten stiger den mot ytan för att följa planktonet. Större delen av året lever fisken i öppet hav och vandrar in mot kusten och skärgården för att leka på våren och försommaren. Strömmingen är väl anpassad till brackvatten och klarar mycket låga salthalter.

Beståndssituation

Strömmingens beståndsläge är allvarligt och en av de mest omdebatterade frågorna inom svenskt fiske. I centrala Östersjön har lekbiomassan minskat med ungefär 80 procent sedan mitten av 1970-talet, från omkring två miljoner ton till runt 400 000 ton, och den ligger nära den kritiska gräns där reproduktionen riskerar att skadas. I Bottniska viken har antalet strömmingar mer än halverats det senaste decenniet, och det är framför allt de äldre och större individerna som har försvunnit.

En stor del av debatten rör det industriella pelagiska trålfisket. Ett tjugotal av de största båtarna tar upp merparten av den svenska fångsten av sill, strömming och skarpsill, och en stor andel går till foderindustrin. För att skydda kustnära lekbestånd har Havs- och vattenmyndigheten infört ett tidsbegränsat trålförbud i delar av centrala Östersjön, och det finns förslag om att permanent flytta ut trålgränsen till tolv sjömil längs ostkusten. De fångstmängder som beslutas på EU-nivå gäller yrkesfisket. Aktuell beståndsstatus redovisas av SLU Aqua, Havs- och vattenmyndigheten och Stockholms universitets Östersjöcentrum.

Bästa säsong

Vår

Våren är den bästa tiden. Strömmingen går in mot kusten och skärgården för att leka, och då nås den lätt från brygga, pir, kaj och båt. Leken sker tidigare i söder, ofta i mars och april, och senare norrut, ända in i juni i Bottenviken.

Sommar

Sommarströmmingen är mer utspridd när leken är över och fisken söker sig ut mot öppnare vatten. Fisket kan ändå fungera på rätt platser, särskilt under dygnets svalare timmar.

Höst

Höstlekande strömming och stim i utsjön kan ge fiske, men för fritidsfiskaren är hösten generellt mer marginell än våren och vintern.

Vinter

Vintern innebär isfiske, och pimpelfisket efter strömming är en stark tradition i Bottniska viken och längs norrländska skärgårdskuster. Här samlas strömmingen i stim under isen och fångas på pimpelhäckla eller mormyska.

Dagliga mönster

Eftersom strömmingen stiger mot ytan på natten och följer planktonet är gryning, skymning och kvällstimmar ofta de mest produktiva i öppet vatten. Ett ekolod gör stor nytta för att hitta stimmen, som kan stå på olika djup från dag till dag.

Fisketekniker

Var och en av teknikerna nedan beskrivs i detalj på respektive tekniksida. Här ges en orientering om hur de passar för strömmingsfiske.

Strömmingshäckla

Strömmingshäcklan är den dominerande metoden i öppet vatten. Den består av en rad små krokar klädda med fjäder, glitter eller pärlor som imiterar plankton och yngel. Tacklet fiskas vertikalt med en tyngd längst ner, ett päronsänke eller en liten pirk. Låt häcklan sjunka till det djup där stimmet står och veva sakta med små ryck. Det är vanligt att flera krokar fångar fisk samtidigt. Runt strömmingsstimmen går ofta abborre, torsk och havsöring, som kan hugga på tyngden.

Isfiske

Pimpelfiske efter strömming genom isen är en egen tradition i norr. Använd ett känsligt pimpelspö med en liten pimpelhäckla eller en mormyska agnad med räka, fluglarver eller små bitar. Fiska med aktiva, darrande ryck och pauser. Strömmingen kan stå nära botten eller högt upp i vattnet, så variera djupet tills du hittar fisken.

Läs mer om isfiske

Havsfiske

Från båt prickar man in stimmen med ekolod och sänker häcklan till rätt djup. Detta är ett effektivt sätt att fiska strömming under leken och i utsjön. Börja vid botten och arbeta dig uppåt tills du hittar på vilket djup fisken står.

Läs mer om havsfiske

Mete

Strömming går utmärkt att fånga från land med en häckla eller med små krokar och bete. Bryggor, pirar och kajer fungerar bra när stimmen står nära kusten under leken. En lätt utrustning räcker gott för strömmingens storlek.

Läs mer om mete

Utrustning

Val av utrustning beror på teknik och om du fiskar i öppet vatten eller genom is. En kortfattad orientering:

Spö: I öppet vatten räcker ett lätt hav- eller spinnspö. För isfiske används ett känsligt pimpelspö, gärna med mjuk mormyskatopp.

Rulle: En liten haspelrulle eller multirulle fungerar bra i öppet vatten. Vid pimpling används en enkel pimpelvinda.

Lina: Tunn flätlina i öppet vatten förmedlar napp tydligt. För isfiske används tunn nylonlina, ungefär 0,10 till 0,16 mm.

Tafs: Färdiga strömmingshäcklor har inbyggd tafs med små krokar, ungefär storlek 6 till 10 i öppet vatten och mindre vid pimpling.

Beten: Variera mellan blanka krokar, fjäder och självlysande pärlor i silver, blått och rött. Vid pimpling agnas mormyskan med räka eller fluglarver.

Utrustningsguide för spön

Rekord

Svenskt rekord (Sportfiskarnas Storfiskregister)

0,660 kg, 38 cm Storfiskregistret listar arten gemensamt som sill och strömming, utan separat strömmingsnotering. Rekordet innehas av Erling Hilmersson, fångat vid Flivik i Gåsafjärden utanför Kalmar den 20 mars 1996. Flivik ligger nära namngränsen mellan sill och strömming. Minimivikten för registrering är 0,35 kg.

Världsrekord (IGFA All-Tackle)

1,02 kg (2 lb 4 oz) Fångad av Guillaume Fourrier, Dieppe, Frankrike, 2011.

Strömmingsrekord är generellt små. Östersjöströmmingen är dvärgväxt på grund av den låga salthalten, och de tyngsta individer som registrerats i det gemensamma registret är i regel större sillar från sydligare och saltare vatten. Stora strömmingar förekommer dock, och vid Åland har individer på omkring 0,66 kg dokumenterats.

Nordiska rekord

• Finland: strömming kallas silakka och är en viktig matfisk, men officiell rekorduppgift bör kontrolleras hos Finlands sportfiskeförbund
• Norge: officiell uppgift bör kontrolleras hos norska rekordlistor
• Danmark: officiell uppgift bör kontrolleras hos Danmarks Sportsfiskerforbund

Namn och etymologi

Namnet strömming har ett osäkert ursprung, men tros komma av fornsvenskans strömling, möjligen en diminutivform med betydelsen en som far fram i flock, ytterst avlett av strömma. På finska heter fisken silakka.

Att samma art har två namn är unikt för Sverige. Gränsen går tillbaka på en gammal kunglig kungörelse, där det bestämdes att endast sill fångad i Östersjön och Bottniska viken fick föras i handeln under namnet strömming. Gränsen drogs ungefär vid Kalmar. Ordet strömming används i östra Sverige från Smålandskusten och norrut, samt på Gotland, Åland och i svenska Finland. Det vetenskapliga namnet är Clupea harengus, och äldre biologer betecknade strömmingen som underarten Clupea harengus membras.

Inom handeln och lokalt förekommer flera benämningar. Strömming fångad inomskärs kallas ibland skärströmming. Surströmming är jäst strömming och böckling är varmrökt strömming eller sill. Sedan senare år finns även skyddade ursprungsbeteckningar som Norrlandsströmming och Ostkustströmming.

Strömming som matfisk

Strömmingen är magrare och mildare i smaken än västkustsillen på grund av den lägre fetthalten. Den är ändå en god källa till omega-3-fettsyror, protein, D-vitamin och B12. Klassiska tillagningar är stekt strömming och strömmingsflundror, böckling, inlagd strömming och surströmming.

Surströmming är jäst, eller syrad, strömming. Det är en gammal konserveringsmetod där fisken saltas så lätt att den jäser i stället för att konserveras, och resultatet är alltså inte rutten fisk. Mager vårlekande strömming fångas, saltas i tunnor och läggs på burk. Premiären infaller traditionellt tredje torsdagen i augusti och serveras klassiskt med tunnbröd, mandelpotatis, lök och gräddfil.

Tänk på Livsmedelsverkets kostråd. Strömming och sill från Östersjön och Bottniska viken kan innehålla höga halter dioxin och PCB. Barn upp till 18 år, den som vill bli gravid i framtiden, gravida och ammande rekommenderas att inte äta sådan fisk oftare än två till tre gånger per år. Övriga kan äta den ungefär en gång i veckan. Sverige har ett särskilt EU-undantag som tillåter försäljning av östersjöströmming över 17 cm trots att gränsvärdena överskrids, villkorat av att kostråden förmedlas.

Juridik och regler

Minimimått och fönsteruttag

Det finns inget minimimått för strömming vid handredskapsfiske för fritidsfiskare. Vid fiske inom kustvattenområdet gäller minimimått endast för gädda, gös, harr, lax, öring och torsk. Ett EU-minimimått på 17 cm förekommer i samband med försäljning och yrkesfiske, och dess exakta tillämpning bör kontrolleras mot gällande förordning.

Fredningstider

Strömmingsfiske med handredskap för fritidsfiskare har ingen fredningstid och ingen särskild fångstbegränsning för privatpersoner. De trålförbud, trålgränser och lekfredningar som beslutats rör yrkesfisket. Tänk ändå på att beståndet är hårt pressat och fiska med måtta.

Catch and release

Strömmingen är en ömtålig stimfisk som hanteras hårt på en häckla, ofta flera fiskar samtidigt, och som lätt tappar fjäll och skadas. Den klarar sig dåligt efter återutsättning. Strömmingsfiske bör därför ses som matfiske. Fånga bara det du tänker äta och avliva fisken snabbt.

Kontrollera alltid lokala regler på HaV:s webbplats eller Länsstyrelsens sidor inför fiske.